Har du mått dåligt större delen av ditt liv? Har du också försökt att “fixa dig” större delen av livet? Då kan det handla om att du är beroende av trauma och lidande. Jämför med missbruksproblematik. Du kan inte låta bli att hela tiden gå till ångest och depression och älta vad det är för fel på dig, precis som en alkoholist inte kan låta bli t.ex. flaskan. Lidande är mer tryggt för dig att gå till, även fast det gör dig miserabel, än till kärlek och ansvar över ditt liv. Jag ska beskriva hur det har blivit så, hur du själv bidrar till att det fortsätter och stegen du kan ta för att bryta ditt beroende.
Om du växer upp i en miljö där ditt nervsystem ofta känner sig hotat, kan det leda till att du börjar associera hotfulla situationer med trygghet. Säg att du som barn när du är rädd och otrygg inte får upplevelser av att bli omhändertagen med kärlek och gränser. En vanlig konsekvens av det är att barnet utvecklar egna strategier för att känna sig trygg. En strategi kan vara att stänga ute den externa världen och gå in i sig själv för att skydda sig själv. Det barnet går in i kan liknas vid ett mörkt rum. Rummet kan vara lugnt eller kaotiskt, beroende på vilken personlighetstyp barnet är. Själva funktionen av rummet är att skydda från obehag, även om miljön i det inre rummet också kan vara mer eller mindre obehagligt och framförallt ensamt. Det representerar trots all någon form av trygg plats för barnet.
Om vanan att gå in i sig själv befästs under uppväxten, riskerar det att bli en vana livet igenom. Tillslut blir det så mycket av en vana att stänga ute omvärlden vid obehag, att det kommer att definiera och forma din personlighet. Inte nog med att du vid obehag stänger ute omvärlden för att känna dig någorlunda trygg. Eftersom ditt nervsystem samtidigt är uppväxt i situationer som ger obehag, kommer du dessutom att dras till situationer som fortsätter att ge dig obehag även som vuxen. Exempel på detta kan vara hur du gång på gång väljer partners som gör dig otrygg, vilket du gång på gång fortsätter hantera på samma sätt som du gjort som barn – du stänger ute och går in i dig själv. Om din partner eller någon annan person i din nära omgivning behandlar dig med uppskattning och respekt, blir ditt nervsystem förvirrat och osäkert. Det kan leda till att du omedvetet avvisar beteenden som skulle göra dig gott och bidra till reparerande erfarenheter för dig. På så sätt är du fångad i ett fängelse av ständiga påminnelser om trauma och lidande. Det som en gång skapades för att göra dig trygg, är nu det som ständigt vidmakthåller din otrygghet och samtidigt saboterar dina chanser till läkande och trygga relationer.
Så, varför lämnar man inte bara sitt inre mörka rum och dras till situationer som skulle ge dig kärlek och respekt? Av samma anledning som en missbrukare inte kan låta bli substanser. Rummet fyllt av trauma och lidande har blivit den trygghet som ersätter en mammas varma famn, eller en pappas kärleksfulla gränssättande. En heroinist tar inte heroin enbart för att förstöra för sig själv. Utan för att känslan från heroin känns som en trygg, varm filt. Den fungerar som ett substitut för något man aldrig fick. Förmodligen eftersom ens föräldrar aldrig heller fick den kärleken och respekten, och inte hade en aning om hur de skulle ge det till sitt eget barn. Utöver att det inre rummet representerar trygghet, kan det också vara svårt att lämna pga av att det fortfarande sitter ett litet barn där inne som kanske är rädd, arg och sviken. Att lämna det barnet ensam i rummet utan dina frekventa besök känns spontant helt fel. Det känns som att du skulle lämna barnet på samma sätt som det en gång blev lämnad. Att lämna ditt trygga rum skulle därför inte bara kännas otryggt, utan också som ett svek. Precis som en missbrukare kan känna inför att välja bort drogerna framför sin familj. Det har blivit laddad med så mycket lojalitet. På så vis kan man säga att människor som mått dåligt länge, och alltså utvecklat en vana av att vid otrygghet gå in sitt inre rum, har ett beroende av trauma och lidande.
Hur bryter man beroende? Till att börja med att bli medveten om att du har det. Du behöver göra en omedveten process medveten. Börja lägg märke till varje gång du får impulsen att stänga av den yttre världen och gå in i dig själv. Det är ofta triggat av något som du uppfattar som kritik. Det kan också vara triggat av beröm eller kärleksförklaring. Varför det? Jo för att någons kärlek till dig kan uppfattas som ett löfte om smärta. Någons kärlek till dig påminner dig om hur länge du varit utan kärlek och hur sviken du blivit förr. Smärta vill de flesta människor gärna undvika, varför det kan bli att vi undviker kärlek överhuvudtaget. Och om vi bryter ner vad kritik egentligen är; det är i grunden också kärlek. Du får kritik för att någon vill ha mer utav dig och kritiserar det som hindrar det. Självklart kan kritik vara formulerat mer eller mindre toxiskt och projektivt, och inte alltid vara något att stanna kvar vid.
När du börjat lägga märke till varje gång du går in ditt mörker, behöver du öva på att lägga märke till när det sker live i stunden. Det kan vara en utmaning. Det kan vara att tecken på att du stänger ner och går in i mörker är ångest som drar iväg med dig. Det kan också vara en tom, kall känsla som plötsligt kommer över dig. När väl börjat kunna fånga dig i stunden, behöver du likt ett missbrukare säga nej. Du behöver göra ett aktivt val av att inte gå in i ditt mörka rum. När du bemästrat valet att säga nej, är det dags att ersätta det mörka rummet med något helt annat. Lyssna på musik, gå en promenad, ring en vän, gör något snällt för någon annan, gör något snällt för dig själv, gör något produktivt, vila… alternativen är oändliga men alla behöver handla om att på kort eller lång sikt göra något kärleksfullt för dig själv eller andra. På så vis börjar du öppna upp nya rum i dig, som kan ersätta det mörka ensamma rummet som du varit beroende av. Du börjar möta den värld du en gång blev sviken av och som gjort dig rädd, och ge dig en chans att transformera rädslan till meningsfullhet, kärlek, glädje.
Men what about det lilla barnet som sitter kvar i det mörka rummet? Well, det som tenderar att hända är att barnet där inne börjar märka hur världen där ute verkar ganska så rolig och faktiskt lockande. Det händer saker där ute som påminner om trygghet. Barnet får en chans att bestämma sig för att faktiskt gå ut ur rummet, och joina dig där ute. Det är av vad jag tror enda sättet att faktiskt få barnet att gå ut. Det brukar funka sämre att försöka tvinga ut ett barn till en verklighet som inte ännu är så lockande och som hellre vill stanna kvar i rummet. Eller som du gjort hittills; gjort barnet sällskap varje gång världen blir läskig.
Det finns fortfarande inga garantier för att verkligheten utanför rummet är trygg och människor där ute alltid vill väl och går att lita på. Men alternativet att stanna kvar i beroende till mörker kanske tillslut inte längre är ett alternativ. Och du kan istället behöva öva på att känna tillit till något högre än såväl dig själv som andra. Lita på att den verklighet du manifesterar blir sann. Det har ju funkat så hittills iallafall. Du har manifesterar att du förtjänar att lida och är ensam, vilket du blivit. Är det dags för en annan vision nu?
Så, istället för att fortsätta försöka “fixa” dig själv på egen hand eller i diverse terapier; fundera över om du har ett beroende av mörker. Du behöver faktiskt inte bli fixad. Du är inte trasig. Men du behöver lära känna dig själv och låta dig vara den du är i denna världen och ta ansvar utifrån det.
Sammanfattningsvis, bryt ditt beroende av trauma och lidande via dessa steg:
- Uppmärksamma ditt beroende
- Lägg märke till varje situation det triggas
- Fånga dig själv i stunden som beroendet sker
- Säg nej till beroendet
- Ersätt med något annat, som är bra för dig och andra
HEJA DIG!